my confessions

Så har man bestämt sig, det var det svåraste beslutet jag fattat på många år men jag tror att det är det rätta. Jag skall sälja mitt lilla monster

Hur kan man göra annat än att älska ett så vackert ansikte?? =)

Jag har hittat den perfekta familjen till honom, det vet jag. Jag får veta på måndag i fall de skall ta honom..

Killen var här i går kväll. Han hade nog väntat sig en god middag och sedan en mysig kväll i soffan med lite vin efter att ha kört ca 80 mil på en dag. I stället så slutade kvällen med att han fick trösta sin gråtande flickvän i ett par timmar, förstår inte hur jag skall klara att sälja min lilla bebis =(  På natten var det han, jag och monstret som låg och sov i sängen ( i mina nya satinlakan som jag lovade att aldrig en hund skulle få vistas i, men nu var det anorlunda) där jag och monstret snarkade i kapp.

Jag tror att jag nog får  ta igen den missade kvällen med killen i morgon kväll när vi är ensamma hemma hos honom innan vi skall ut. Han har slängt ut sin inneboende och monstret är hemma hos mina föräldrar. Det är tur att jag har en så grym pojkvän som står ut..

Helgen som egentligen skulle ha tillbringats på ridlägret där jag var i sommras förövrigt då vi skulle ha en liten reunion med tjejerna. Detta skulle  innebära att vi skulle jobba i stallet och ut och rida på dagarna och sedan skulle vi dricka "hallonsaft" (som vi kallade det i sommras framför barnen) på kvällarna. Men det var innan pappa ringde och frågade om jag kunde tänka mig att passa huset och hundarna i helgen. Skulle precis säga nej när han flikade in,
- ja som tack menar jag, för det året som vi passat monstret åt dig
Vad svarar man på den?? För om man inte vill riskera att bli arvlös och bli kallad otacksam snorunge resten av året så var det bara att bita ihop och svara;
-självklart kan jag göra det. Inget annat jag kan göra??

Så nu är det jag som packar ner vattenpistolen inför helgen hemma. Det är nämligen det enda sättet som man kan få tyst på de två ylande odjuren som mamma och pappa har hemma. Odjuren är två cockerspanielhundar, den ena på två år och den andra på fem år. Problemet med dessa två är:
1.)  de lyder inte (funderar på om det faktiskt kan vara så att de har blivit så feta att fettet har samlats i öronen på dem och gjort dem döva) det enda som de hör är alla ljud som innefattar mat.
2.) de har separationsångest från mina föräldrar,
Så från den stunden som mor och far lämnar huset tills att de kommer tillbaka så ylar dom konstant. Det spelar ingen roll hur mycket man skriker, om man låser in dem eller om man ignorerar dem, ylar (skriker) gör dem i alla fall och det är här vattenpistolen kommer till användning. Har man den så är det bara att ligga i soffan och varje gång det kommer minsta lilla ljud från dem så är det bara att pricka på nosen och skjuta...

Jag bjöd över L&S på grillning på lördag kväll i huset så att killen inte blir tokig av att lyssna på odjuren..

Nu var det bara det här med packningen som jag måste göra i kväll, skall bara lägga mig en liten stund på soffan och vila lite så fixar jag det om sådär 10min (eller snarare 5 timmar) I morgon blir det galej av rang med chicksen hemma...