my confessions

Efter en bilolycka för ett par år sedan så tycker jag inte om att åka bil, och absolut inte när det är halt ute. Det har till och med gått så långt att jag kan känna lätta ångest känslor över bilåkning vilket bland annat min kille har fått erfara då jag är en väldigt aktiv passagerare som håller koll på allt i trafiken. jag har också kommit fram till att jag är deprimerad vilket är lite konstigt då jag är upp över öronen och vet att det är besvarat. Det är hemskt att säga men jag har alltid haft inställningen att det är svaga människor som blir deprimerade, det är väl bara att rycka upp sig och ta tag i livet om det känns tungt. Det var innan en nära vän råkade ut för det och nu jag tydligen.. Ingenting är kul längre, och jag orkar inte tag tag i de känslorna, inte just nu. Men nu vet jag att min vän som råkade ut för detta gick på KBT (Kognitiv Beteende Terapi) och blev mycket bättre, så nu har jag bokat ett läkarbesök för att  på så sätt få hjälp vart jag skall börja. Jag vill inte må så här och jag vet att jag inte behöver det. Jag behöver bara få lite hjälp att få ordning på mina tankar och funderingar.. 

Men nu till mina funderingar, jag har som sagt berättat detta för mina vänner, både hemma och här och även för kille. Mina vänner hemma och framförallt killen tog det jätte bra och har verkligen varit stöttande. Mens mina andra vänner, framförallt tjejen som själv haft samma problem har mörkat och låtsas som det regnar. Inte ett ord har yppats sedan jag berättade det. Är inte det konstigt, det är en väldigt jobbig känsla att bli besviken på människor som man trodde var ens vänner.. Är inte det konstigt? Men men, det bevisar väll vilka ens riktiga vänner är som man kan lite på när det behövs. Jag hoppas bara att de där hemma vet om att om det är något så kommer jag alltid ställa upp för er. Det är ju det man har vänner till..