Idioter i trafiken, sushi och hysteriska människor
KOm hem från träningen för en stund sedan, har precis ätit och nu sitter man och lyssnar till Leona Lewis fantastiska låt, take a bow. Inser att livet kunde ha varit värre. Vår kära b-uppsats blev klar i dag så nu är det bara opponeringen kvar, sedan slipper jag tillbringa mer tid med min grupp och det skall bli så sweeet att slippa dem, eller ja i alla fall en av dem.
Helgen var oväntat bra måste jag säga, fredagen så blev det ett par öl med vännerna, väldigt lugnt. Jag var ju fortfarande blåslagen efter min lilla olycka i torsdags. Jag var ute och cyklade som vanligt, lite småstressad vid sjutiden på kvällen. Kommer ner till stan. En bil kommer emot mig, problemet är bara att han tar ut kurvan lite mycket och på så sätt präjar han ut mig på gångbanan, problemet är bara att det är en 15cm hög kant vid sidan av vägen. Jag cyklar rätt intill denna och vet att det finns inte en chans att jag kan ta mig upp på denna. Så det var bara att välja, krocka med bilen eller krascha själv. Jag valde det senare alternativet, då det kändes som jag skulle ha större chans att slippa brutna ben, skadat ansikte och demolerad cyckel då. Så jag bromsade med frambromsen och styr rakt in i kanten. Då väljer bilfan att väja, hade han kört över min bike så... Men Satan i Helvete vad ont det gjorde! Mitt knä var det första som landade i asfalten.. Bilen tvärstannar och ut kommer en hysterisk homo. Missförstå mig rätt, jag älskar homon, men när jag precis har haft en flygtur ner i asfalten, har ont som f-n och rabblar alla svordommar jag kan i mitt huvud så har jag ingen lust att trösta en hysterisk homo till råga på allt.
- AAAAH MEN HERRRE GUUUUD!! FÖRLÅT! HUR ÄR DET MED DIG?? LEVER DU? HAR DU ONT? KAN DU GÅ? TA MITT NUMMER? DU MÅSTE GÅ! VART HAR DU ONT? Allt detta skriks ut i falsett och jag känner paniken komma farandes. Fick i baxat upp cyckeln, borstat av mig skiten, tackat homot och åkte vidare. Jag skulle ju ha en vin- och sushikväll med H, då har man ju inte tid att ligga där och tycka synd om sig själv...
Helgen var oväntat bra måste jag säga, fredagen så blev det ett par öl med vännerna, väldigt lugnt. Jag var ju fortfarande blåslagen efter min lilla olycka i torsdags. Jag var ute och cyklade som vanligt, lite småstressad vid sjutiden på kvällen. Kommer ner till stan. En bil kommer emot mig, problemet är bara att han tar ut kurvan lite mycket och på så sätt präjar han ut mig på gångbanan, problemet är bara att det är en 15cm hög kant vid sidan av vägen. Jag cyklar rätt intill denna och vet att det finns inte en chans att jag kan ta mig upp på denna. Så det var bara att välja, krocka med bilen eller krascha själv. Jag valde det senare alternativet, då det kändes som jag skulle ha större chans att slippa brutna ben, skadat ansikte och demolerad cyckel då. Så jag bromsade med frambromsen och styr rakt in i kanten. Då väljer bilfan att väja, hade han kört över min bike så... Men Satan i Helvete vad ont det gjorde! Mitt knä var det första som landade i asfalten.. Bilen tvärstannar och ut kommer en hysterisk homo. Missförstå mig rätt, jag älskar homon, men när jag precis har haft en flygtur ner i asfalten, har ont som f-n och rabblar alla svordommar jag kan i mitt huvud så har jag ingen lust att trösta en hysterisk homo till råga på allt.
- AAAAH MEN HERRRE GUUUUD!! FÖRLÅT! HUR ÄR DET MED DIG?? LEVER DU? HAR DU ONT? KAN DU GÅ? TA MITT NUMMER? DU MÅSTE GÅ! VART HAR DU ONT? Allt detta skriks ut i falsett och jag känner paniken komma farandes. Fick i baxat upp cyckeln, borstat av mig skiten, tackat homot och åkte vidare. Jag skulle ju ha en vin- och sushikväll med H, då har man ju inte tid att ligga där och tycka synd om sig själv...
Kommentarer
Trackback
